mariam osman sherifay

Jag tillhör de som är emot krig, för att jag vet att krig är inte är ett bra sätt för att lösa konflikter. Fram till min nittonårsdagen hade jag upplvet tre krig i Mellanöstern. Under tiden tänkte och frågade ofta min far om varför man inte kunde enas om en lösning istället för att ta till vapen. Min far som hade varit soldat i den italienska armén under den tiden Eritrea var italiensk koloni, kunde berätta om krigets elände för oss barn gång på gång. Jag lyssnade febrilt och mitt krigsmotsånd växte allt starkare. Far visade oss ärren efter skottskadorna han ådrog i strid. Han pratade om hur dåtidens européer (italiernare, tyskar, frasmän och engelsmän) härjade fritt, slogs, stal, torterade dödade förstörde allt som kom i deras väg. Men han kunde också berätta om den hjälpen man fick av kolonialmakten, den hjälpen som har ställt till det för många människor i Afrika och andra världsdelar än idag. Man kan tro att Kolonialismens era är förbi. Men minnena lever fortfarande. Inte bara minnena. Många av de krig och motsättningar som finns idag har kolonialländerna sått. Att bli fri från de kräver en hel del av os alla. Vad har vi lärt oss av  alla dessa krig?