mariam osman sherifay

Fortfarande finns känslan där av valförlust. Men ilskan och hopplösheten har just börjat att gå över till ett mer konstruktivt analyserande. Nu måste vi komma igen för fyra år med sylvass oppositionspolitik.

Att göra en analys om varför vi förlorade valet kommer många att göra på olika nivåer. Det som följer är högst mina egna funderingar om varför vi inte mäktade med uppdraget att vinna ytterligare en gång.

Generellt och översiktligt sätt så tror jag att det svenska folket var mogna för en förändring och därmed sökte den. Efter 12 år med en socialdemokratiskt styrd regering och med sunda statsfinanser tror jag att Sveriges befolkning vågade ta chansen att ”prova” något annat. Det är

bl a detta som vi nu ser resultatet av.

Den svenska ekonomin går på högvarv, generellt sett har många det väldigt bra, Men jobben är för få! Jag anser att den största missen som vi gjorde var att vi inte uttalade att detta var ett problem. Vi satte inte frågan högst upp på dagordningen i valrörelsen. Vi såg inte människorna i dess vardag. Utan istället sa vi hela tiden att jobben kommer. Men jobben kommer de facto inte i den utsträckning som behövs och inte tillräckligt snabbt. Här hade alliansen svar på tal – det hade inte vi.

Under valrörelsen mötte jag många människor som behandlades illa av försäkringskassan. I min närhet finns folk som blev utförsäkrade för att försäkringskassa inte godkände deras sjukintyg. Andra fick inte rätt hjälp och stöd av arbetsförmedlingarna. Besvikelsen var stor. Det var inte bara de med utländsk härkomst som hade det tufft, även svenska akademiker har fått det allt svårare. Många av de unga i Stockholms förorter befinner sig i ingenmansland. Jag upplever att man i invandrarförorterna har tappat förtroendet för vår politik och våra partiföreträdare. Man tycker att vi är ett parti som lovar men inte levererar. Även om vi vet att diskrimineringen är ett av problemen för mångas utanförskap, så tycker inte jag att vi har vågat hitta en utväg för en sån komplicerad fråga. Vår rädsla för främlingsfientliga partier har tvingat oss att inte vara riktigt visionära. Vilket samhälle vill vi ha? Ett samhälle för alla. För några? Eller för de flesta? I Stockholm och andra storstäder uppfattade en del svenska muslimer vårt motstånd mot religiösa friskolor, som motstånd just mot muslimska friskolor och lockades av (mp) med en egen med muslimsk bakgrund.

Jag tycker vidare att våra företrädare ute i invandrarförorterna svek. Man var inte lyhörd för

människors problem. Socialdemokrater från länet och staden hade inte en "känd" gemensam regional politik som stockholmarna föll för. När jag möter människor från Rinkeby, Husby, eller andra förorter som tillhör Stockholms partidistrikt förstår dem inte hur uppdelningen av Stockholm är. Det här med län och stan är något som bara "politiker" förstår sig på.. Varför denna uppdelning??? Mina vänner i Rinkeby och släktningar i Husby, är geografiskt närmare mig än min marockanska väninna som bor i Tyresö. Måste vi dela Stockholm i Syd och Norr? Eller räcker det om Stockholms partidisktrikt och länet sitter i samma byggnad för att komma "närmare" varandra och bättre kunna föra en politik för regionen. För våra medborgare som har svårt att dra gränserna framstod vi som maktlösa, trötta och visionslösa. Vi lyckades aldrig med en politik för regionen som var visionär,  tydlig och kraftfull.

Nu måste vi smälta den svåra valförlusten, vara självkritiska, men inte tappa focus, för att vi kommer igen!