mariam osman sherifay

Mitt barnbarn som  har nyss fyllt sex år ringde mig och sa: Mormor, vet du, det finns en man som heter Sadam Hsen och han har dödat  min kompis XX:s morfar och han sitter i fängelse nu.

Vi har idag i vårt land många barn och ungdomar som lever bland oss, vars föräldrar bär på många traumatiska händelser.  Många gånger handlar det om livet innan flykten till Sverige. Ett liv som har präglats av  förtryck eller krig. Alla har inte varit politiskt aktiva, en del har tillhört olika minoriteter i olika länder där etniska trakasserier tillhör vardagen. Många av dessa människor har hittat sin fristad i vårt land, men aldrig inre frid. 

Häromdagen tittade jag på en arabisk  film som handlade om Egyptens revolution,
(23 juli 1956) och Nassers kamp mot de allierade : britterna, fransmän och Co.  Även då kallades Gamal Abdel Nasser och alla som kämpade mot dem allierades ockupation och angrepp  för  "terrorister".
Jag efterlyser en ny definiton av ordet "terrorist" 

P.S Ordet terrorist härstammar  från det franska verbet "terreur", att skrämmas.

I lördags demonstrerade flera hundra människor runtom i Sverige mot kriget i Libanon. Jag hade fått äran att tala vid Stockholms demonstrationen, men tyvärr blev jag sängliggande. Jag hade drabbats av sommarens influensa. Huvudvärk, frossa och snuva. Medan jag låg hemma, läste en ung palestinska mitt tal.

Kriget i Libanon har pågått i 14 dagar. FN har inte kunnat enas att sätta stopp för kriget och USA  har gett Israel grönt ljus för att bomba sönder hela Libanon. Att civila betala ett högt pris, det struntar man blankt i. Jag undrar bara, vad är FN:s roll egentligen????

EU måste spela en större roll i Mellanöstern-konflikten. Hur många gånger har det sagts och hörts?
Tyvärr är jag kritiskt till EU för den otydliga rollen den spelar i Mellanöstern.. Terroriststämpling av det folkvalda Hamas är ett sådant exempel.
 
Att terroriststämpla är förödande strategi som aldrig leder till fred. På 70-talet kallades PLO för terroristorganisation som skulle isoleras och förbannas, men Olof Palme som valde att ha kontakt med PLO och Yassir Arafat  föredrog  dialog framför isolering. Han menade att det finns ingen annan väg till fred än "samtal och dialog" .

Enligt tidningen New York Times har president Bush gett Israel grönt ljus för att bomba Libanon ytterligare en vecka till!!.

Igår satt jag och pratade med mitt barnbarn som fyller sex år nästa vecka. Plötsligt säger hon: mormor, jag vill inte att mamma ska dö, att du ska dö, fast jag vet att alla vi kommer att dö nångång för det har mamma sagt. Då instämde jag i vad hennes mamma hade sagt  och berättade för henne att jag önskar att hon och mamma får ett långt lyckligt liv osv.. . Men vad händer sen när vi är döda mormor? Jag tyckte att diskussionen börjar bli allvarlig och krävde att genomtänkt svar, men samidigt var jag trött och stressad som vanligt. Då blir vi änglar, sa jag  kort.. Hurra, skrek hon, men då vill jag ockskå dö och bli en ängel så att jag kan trolla och göra bra saker. Jag reagerade på hennes hurrarop, men jag önskar från hela mitt hjärta att du lever länge, göra bra saker medan du lever så att du blir en riktig fin ängel sen. .

Jag lyssnade på P1 imorse som berättade om att tusen personer  marscherade i Israel igår  mot kriget i Libanon och Gaza. Goda nyheter trots allt annat..........

Jag träffade av en slump några av mina arabiska vänner igår när jag var ute för att handla lite frukt. Två av dem är libaneser... Våra samtal handlade om kriget i Libanon, om Israels agression och den oenigheten bland dem arabiska ledare. Jag ställde frågor om deras släktingar och hur dem har det. Jag fick lugnande besked, men deras oro var stor.  D som hade planerat att åka hem på semester i augusti, är  fortfarande fast besluten att åka. Ingen kan stoppa mig från att åka hem, sa han.  R var väldigt upprörd över att ett land som Israel tycks ta sig rätten att bomba sönder ett helt land som Libanon för att frita två kidnappade soldater, utan att omvärlden  reagerar. Hon anklagade dem arabiska ledare för feghet, för att dem inte har vågat agera modigt mot Israels agression . Det hade räckt med att kalla hem sina ambassadörer som en liten gest, men inte ens det klarade dem av, sa hon. Det är hemskt att alla libaneser måste straffas, och ingen vågar stoppa detta krig, sa hon.

Båda mina vänner ä kristna libaneser. Jag frågade dem om hur Hizbollahs agerande uppfattas bland dem andra libanesiska  grupperna. De svarade: vi står alla bakom Hizbollah efter vad Israel har gjort mot Libanon och libaneserna, den som inte gör det bland oss, är förrädare.

Jag avslutade vårt samtal med min förhoppning att få ett slut på kriget, då svarade R: Vem kan stoppa kriget i Libanon? Vem? Vem?

Jag sa hejdå och gick vidare. Jag kommer hem, sätter på TV för att följa dem libanesiska nyheterna på LBC, det meddelas att toppmötet med dem arabiska utrikesministrarna i Kairo kom fram till att fredsförsöken är död och att nu måste man tilbaka till säkerhetsrådet  för att försöka finna en lösning.. ...............under tiden bombas Libanon, människor dör , och regionen närmar sig ett steg mot ett nytt regionalt krig. Vem kan stoppa detta vansinne? Vem? Eller vilka?????????????????????????

Följer det som händer i Libanon framför TV:n och känner mig helt maktlös precis som resten av världen, en fråga ekar ständigt i mitt huvud, Hur länge kan omvärlden låta detta krig  pågå utan att agera?  Under tiden är det många civila, barn, kvinnor och gamla som betalar dyrt. Libanesiska sjukhus rapporterar om hundratals döda och ännu fler skadade, nästan alla civila. Libanon har styckats upp i olika delar, brorar, elkraft, hus, ingenting skonas och inget är längre heligt. Turisterna sitter fast.. Deras evakuering kräver att ett godkännande från Israel.

Hizbollah skjuter i sin tur sina raketer på israeliska mål, 2 döda och flertal skadade har man rapporterat om. Rädslan är stor bland libaneser och israeler.  Säkrhetsrådet har inte kunnat enas.  USA beskyller Hizbollahs millitära kidnappningsaktion på Syrien och Iran.
 
Arabvärldens utrikesministrar kommer att  träffas idag i Kairo och förhoppningsvis kanske kan dem enas. Ett uttalande från Saudiarabien retar gallfeber på många araber eftersom det pekar Hizbollah som ansvarig och tycker att dem borde ta konsekvenserna. Andra arabiska ledare uppmanar till besinning och varnar för ett regionalt krig med hemska konsekvenser.  

Under tiden är jag och mina arabiska vänner väldigt oroliga över upptrappning i området.  Även om min familj och släkt finns i Kairo, så känner jag hur mina vänner som har släkt och vänner kvar i Libanon har det. Deras oro är påtaglig och dem är tröstlösa. Bara Gud kan hjälpa oss, säger Mira, min montenegrinska vännina när hon ringer mig under mitt skrivande. Jag instämmer.

Min allra bästa väninna som jag brukar kalla för "min syster"kommer från Montenegro. Hon är en enastående kvinna, en riktig kämpe, omtänksam, lojal, pålitlig, hängiven, generös,  intelligent, vacker..... och absolut beviset för vad vänskap betyder.
Mira, tack för att DU finns!

Din syster Moni (mitt smeknamn som jag har fått av Mira)

 Varför är du socialdemokrat? Frågade en av mina väninnor mig häromdagen. Vi var hos en annan väninna för att beklaga sorgen eftersom hennes syster hade gått bort. En av kvinnorna kommenterade min insats i en radiointervju och därför fick jag frågan. Jag tyckte att tillfället  var inte lämpad för att diskutera just politik.. Men kvinnorna fann det naturligt . Efter en stunds diskussion om den döda, var det naturligt att byta samtalsämne tycktes det...  

Jag svarade att för mig var valet enkelt. Det finaste för en människa är att vara fri, jämlik och känna solidartet med andra.  De tre magiska orden: Frihet, Jämlikhet och Solidaritet, det är vad Socialdemokratin är.
Sedan sa jag att jag föddes socialdemokrat och om inte socialdemokratin fanns så skulle jag hitta på det själv. Många skratt.................... 
. . . Sedan berättade jag om mitt möte med Olof Palme. Det mötet som iinte var lik andra möten. Jag träffade Olof Palme och hans fru på en kinesisk restaurang. Jag hade bott  i  Sverige några månader och lyckades träffa en livs levande politiker. Året var -75/76. Nygift och bara 21 år gammal. Palme kände jag till, jag minns att jag blev helt fascinerad av att vistas på samma krog som en så stor politiker som Palme...Sedan berättade jag att jag tog mod till mig, gick fram till paret Palmes bord  och frågade på franska om han var monsieur Palme? Han svarade artigt på franska att det var han. Sedan bad jag honom om en autograf, vilket jag fick på ett papper där det stod Pripps på skrev Palme en hälsning till mig.

Då började kvinnorna en efter en diskutera den svenska demokrati, om  hur fint vårt öppna demokratiska samhället är och vad det betyder för oss. Många av kvinnorna berättade om hur det är med demokratin i hemländerna. Om förhoppningarna att våra hemländer ska en dag bli riktiga demokatier lik  den svenska.

Året var -94. Sverige hade vunnit brons i fotboll-WM, och jag kände för att gå ut och visa min stolthet över våra fotbollskillar. Jag försökte intala mig själv att det var OK och vara på Rålis, jag kände ju gemenskap med  Martin Dahlin. Vi är båda svarta. Han var min alibi. Men att vifta med den svenska flaggan som alla andra svenskar skulle jag inte göra. Punkt slut. Men efter att ha dividerat med mig själv så bestämde jag mig att köpa 50 cm gul och blå band på tygaffären och gjorde en rosett som jag sedan hängde lite diskret på min två-årigas vagn. Efteråt förstod jag varför jag hade reagerat så konstigt och kom fram till att självklart  kunde jag vifta med flaggan. Den är också min! Gud vad jag älskar denna flagga och detta land......

GRATTIS SVERIGE!

Jag tillhör de som är emot krig, för att jag vet att krig är inte är ett bra sätt för att lösa konflikter. Fram till min nittonårsdagen hade jag upplvet tre krig i Mellanöstern. Under tiden tänkte och frågade ofta min far om varför man inte kunde enas om en lösning istället för att ta till vapen. Min far som hade varit soldat i den italienska armén under den tiden Eritrea var italiensk koloni, kunde berätta om krigets elände för oss barn gång på gång. Jag lyssnade febrilt och mitt krigsmotsånd växte allt starkare. Far visade oss ärren efter skottskadorna han ådrog i strid. Han pratade om hur dåtidens européer (italiernare, tyskar, frasmän och engelsmän) härjade fritt, slogs, stal, torterade dödade förstörde allt som kom i deras väg. Men han kunde också berätta om den hjälpen man fick av kolonialmakten, den hjälpen som har ställt till det för många människor i Afrika och andra världsdelar än idag. Man kan tro att Kolonialismens era är förbi. Men minnena lever fortfarande. Inte bara minnena. Många av de krig och motsättningar som finns idag har kolonialländerna sått. Att bli fri från de kräver en hel del av os alla. Vad har vi lärt oss av  alla dessa krig?

I maj 2005 omkom min vänninas dotter i en bilolycka i Sharm Elsheikh i Egypten. Hon var 26 år gammal, hade drömjobbet på ett lyxigt hotell, i Egyptens riviera. Samar var som en dotter för mig. Jag var med hennes mamma under förlossningen när hon föddes. Våra döttrar umgicks och var som systrar under åren då Samar och hennes mamma  bodde i Sverige. Trots att de hade flyttat hem, hade vi kvar vår kontakt, vi sågs och umgicks varje gång jag besökte Kairo. Jag och hela min familj tog hennes död väldigt hårt. Det lustiga är att samma dag som Samar begravdes i Kairo, satte jag tillsammans med några väninnor och mina döttrar och mindes Samar så som hon var. Då visste ingen att hon var död och att hon begravdes just den stunden. Samtalet om att Samar var död fick jag, en timme senare när jag kom hem.